I'm back in the game
Hemsk mycket förlåt till alla som velat läsa min blogg men upptäckt
en alldeles sorsget ouppdaterad blogg. Jag som hade lovat att blogga
under min resa till USA. Jag hade faktiskt lovat. Och jag svek löftet.
Blir mest arg på mig själv som faktiskt haft tiden, men inte lusten.
Jag har ju gjort så himla mycket under 4 veckor. De kanske mest
händelserika veckorna i mitt liv. Och jag struntar i att dokumentera det
på ett så bra sätt som jag skulle kunnat göra genom bloggen.
Jag har inte lust att berätta ALLT på en gång. Därför kommer det
komma lite bilder och händelser lite titt som tätt här på bloggen.
Just nu jäser min lussebullsdeg, så jag har lite tid att iallafall ge er något litet litet.
Jag tror jag är lite kär i den här bilden. Den tog jag på vårat hotellrum i Las Vegas.
Vi hade jordens tjusigaste utsikt och vi kände oss väldigt små, men otroligt fria.
Jag och Rebecca, en 17-åring och en 18-åring, som velat fly allt vad mellanmjölk,
fuktig luft, röda trähus, deppiga tonårsrum och längtan efter nåt större handlar om
i väldigt många år befinner sig helt plötsligt på en plats väldigt långt ifrån den
bekanta doften av blöt betong och tallkottar.
Och vi gillade det.
Men hemma är alltid hemma. Vi älskar de slaskiga novembervädret så innerligt.
Innerst inne. Och det är det som är det fina med att fly landet.
För man inser plötsligt att there's no place like home.
en alldeles sorsget ouppdaterad blogg. Jag som hade lovat att blogga
under min resa till USA. Jag hade faktiskt lovat. Och jag svek löftet.
Blir mest arg på mig själv som faktiskt haft tiden, men inte lusten.
Jag har ju gjort så himla mycket under 4 veckor. De kanske mest
händelserika veckorna i mitt liv. Och jag struntar i att dokumentera det
på ett så bra sätt som jag skulle kunnat göra genom bloggen.
Jag har inte lust att berätta ALLT på en gång. Därför kommer det
komma lite bilder och händelser lite titt som tätt här på bloggen.
Just nu jäser min lussebullsdeg, så jag har lite tid att iallafall ge er något litet litet.
Jag tror jag är lite kär i den här bilden. Den tog jag på vårat hotellrum i Las Vegas.
Vi hade jordens tjusigaste utsikt och vi kände oss väldigt små, men otroligt fria.
Jag och Rebecca, en 17-åring och en 18-åring, som velat fly allt vad mellanmjölk,
fuktig luft, röda trähus, deppiga tonårsrum och längtan efter nåt större handlar om
i väldigt många år befinner sig helt plötsligt på en plats väldigt långt ifrån den
bekanta doften av blöt betong och tallkottar.
Och vi gillade det.
Men hemma är alltid hemma. Vi älskar de slaskiga novembervädret så innerligt.
Innerst inne. Och det är det som är det fina med att fly landet.
För man inser plötsligt att there's no place like home.
