I'm back in the game

Hemsk mycket förlåt till alla som velat läsa min blogg men upptäckt
en alldeles sorsget ouppdaterad blogg. Jag som hade lovat att blogga
under min resa till USA. Jag hade faktiskt lovat. Och jag svek löftet.
Blir mest arg på mig själv som faktiskt haft tiden, men inte lusten.
Jag har ju gjort så himla mycket under 4 veckor. De kanske mest
händelserika veckorna i mitt liv. Och jag struntar i att dokumentera det
på ett så bra sätt som jag skulle kunnat göra genom bloggen.

Jag har inte lust att berätta ALLT på en gång. Därför kommer det
komma lite bilder och händelser lite titt som tätt här på bloggen.

Just nu jäser min lussebullsdeg, så jag har lite tid att iallafall ge er något litet litet.



Jag tror jag är lite kär i den här bilden. Den tog jag på vårat hotellrum i Las Vegas.
Vi hade jordens tjusigaste utsikt och vi kände oss väldigt små, men otroligt fria.
Jag och Rebecca, en 17-åring och en 18-åring, som velat fly allt vad mellanmjölk,
fuktig luft, röda trähus, deppiga tonårsrum och längtan efter nåt större handlar om
i väldigt många år befinner sig helt plötsligt på en plats väldigt långt ifrån den
bekanta doften av blöt betong och tallkottar.
Och vi gillade det.

Men hemma är alltid hemma. Vi älskar de slaskiga novembervädret så innerligt.
Innerst inne. Och det är det som är det fina med att fly landet.
För man inser plötsligt att there's no place like home.

Uppklädda fingrar

Jag gillar ringar. Synd att jag glömmer sätta på mig dom bara.
Mycket ringar ska det helst vara på samma gång. Och silver förstås.
Jag sitter inne med en hel del schyssta ringar. Här är ett par av dom:



Den med stenar är faktiskt relativt gammal, och det är fascinerande
hur stenarna lyckas hålla sig på plats. Alla andra ringar jag ägt
med stenar i har förlorat majoriteten av dom. Då är det inte lika kul längre.

Jag tycker om kvinnomärket som hänger på ringen också,
det klingar diskret när man rör på fingrarna, väldigt kvinnligt.
Och lacket ska vara rött givetvis.

Förlorad, borttappad, förkommen, försvunnen

Mest av allt skulle jag vilja sitta och titta på
Lost idag inlindad i en fleecefilt istället för att plugga.
Men man kan inte ha roligt jämt. Och bra är väl det.

Jag får inte kolla för mycket Lost heller, med tanke
på att det är meningen att jag och Emil ska titta
på det tillsammans, men nu har inte han lyckats
få fram några Lost-avsnitt, därför ligger han mycket
efter och jag mycket före. I must hold my horses.
Så att säga.

Men jag smygkollar nog lite senare ändå.
Jag saknar gänget på ön. För precis som
med alla andra serier utvecklar man någon
slags bisarr relation till karaktärena, fast
dom är fullständigt fiktiva.

Serier är ännu ett fånigt påhitt som lockar människor till besatthet.
Men vi gillar det förstås. Visst?






What happens in Vegas, stays in Vegas

Den 27 oktober åker jag och Rebecca till Las Vegas.
Sin City. Syndernas stad. Neonljusens stad.
De maffiga hotellens stad. Spelmissbrukarnas stad.
Caesars Palace. Kasinon. Palmer. Lyx och flärd.
Udda personligheter. Ljumma ökenvindar.

Känns rätt sjukt att vi ska dit.
Världens mest kontroversiella stad.
En stad mitt i öknen. En oas. En hägring.
I en öken som stavas Mojaveöknen.
I en stat jag sedan länge fascinerats av.

Vi ska bo på MGM Grand Hotel and Casino.
Världens största hotell med drygt 6 000 rum.
Med levande lejon i en glasmonter i lobbyn.
Och där en karta krävs för att hitta sitt hotellrum.

Det ska iallafall bli hur sjukt jävla kul som helst.
Och akta vad bilder jag kommer ta.





Jag är överväldigad och överlycklig




Kör i vind, matros!

Jag har en kofta som min moster har gjort.
Färgerna och mönstret i den påminner om havet.
Och jag kan tänka mig att hon tänkte just
precis så när hon gjorde den.
För hon har nämligen sytt på söta knappar med ankare på.
Och den obligatoriska marinblå färgen är självklart närvarande.



Den passar både till kyliga höstdagar och svala sommarkvällar.
Men den killar och sticks förstås, precis som alla andra ylletröjor.
Därför har jag alltid långärmat under den så huden slipper bli
knottrig och klådig när man tar av sig den.



Kontrasterna blev lite missvisande på den här bilden. Det som ser svart ut är alltså marinblått.


I skuggan av San Siro

Enmansteater. Vilket enastående fenomen.
Det är fantastiskt hur en enda människa
kan utföra ett fullständigt, känslosamt, hjärtskärande,
engagerande och ytterst välgjort skådespel i 75 minuter.

Måste säga att kontrasterna i pjäsen lämnade mig
både med en diffus känsla av lycka och med gråten i halsen.
Han förtjänar så sjukt många eloger.
Faktiskt det bästa jag sett på länge i teaterväg.

Att vara påväg till teaterlokalen uppfylld med
skeptis och tvivel (jag är en liten cyniker i smyg)
och sedan fullständigt knockas av den
tryckvåg av det jag får vittna sätter sig minst sagt på djupet.
Och stannar där. Länge länge.

Jag fick nästan känslor för honom.
För han gick så jävla djupt, träffade
mig i hjärtat en miljard gånger med
sitt innerliga och skickliga skådespel.
Kändes t om som att han kom mig obehagligt
tätt inpå känslomässigt ibland.

Och det mina damer och herrar, är teater i världsklass.







Alla bilder är tagna från Länsteatern i Örebro.
Om ni är lyckligt lottade att bo i Örebro-området
tycker jag absolut att ni ska kika på den här
föreställningen som nu är ute på turné i länet.

Musikcafé

Min bror går på musikskola. Ikväll hade dom musikcafé.
Det spelas och sjungs både i band och solo.
Dom är väldigt duktiga dom små liven.
Tycker absolut vissa av dom ska satsa helhjärtat på musiken.

Har även upptäckt vilken duktig gitarrist min bror är.
Någon av oss borde ju bli något stort tycker man.
Jag tippar på att det blir Fredrik.

En liten och späd grabbhalva med glasögon hade även skrivit egen
text och egen musik och knåpat ihop det till en hel låt.
Den var väldigt välskriven och genomtänkt. Och gissa vad?
Ingen har hunnit fylla 14 år ens.












En ny stjärna i garderoben

Som ni kanske förstått vid det här laget så är jag mycket hängiven till
färgen som närmast liknar brandgul.
Jag vet inte varför jag dras till den färgen, men den är så väldans fin iallafall.
Och jag har köpt mig ännu en tröja i den här färgen. Inte så otippat kanske.
Men den är väldigt skön och lagom stor. Den är från Zara och kostade
mig inte alls många riksdaler.




En vacker död stad

Hej och hå. Helgen är över.
Min kusin Madeleine var här för att göra mig sällskap några dagar.
Vi gick mest runt på stan, fikade och köpte kläder åt våra pojkvänner,
som för övrigt är mycket mer tillfredsställande än att köpa åt sig själv.

Buh, jag orkar ärligt talat inte skriva så mycket ikväll.
Men har några bilder på vår stiliga stad, vilket är det mest positiva med stan'













Över min döda kropp

Jag gillar min orangea kofta. Cheap Monday såklart. Fint som snus.
Älskar älskar färgen. Höstig och övertjusig.








What a wonderful world

Vårat annars välkötta och fina hus har en väldigt dekadent källartrapp.
Och jag kan inte låta bli att tycka det är vackert.
Jag brukar sitta där och röka mina cigaretter.
Det hör till, en självdestruktiv vana på ett dekadent ställe.
Kontraster är vackert. Ställen som glömts bort och förfallit.
De har kvar sitt förflutna, sina minnen och dess anda. Alldeles orört.
Slående genuint. Hats off to that.









Plus två musiktips (Spotify): The Pogues - Love You 'Till The End
Flogging Molly - If I Ever Leave This World Alive

All I want is for you to say:
"Why don't you just take me
where I've never been before"


"The madness that you feel will soon subside
So in a word - don't shed a tear
I'll be here when it all gets weird"


De flesta har antagligen hört dem genom filmen P.S I love you,
som f ö är en helt okej film. Men låtarna alltså, utomordentligt kanonbra.



Another uneventful day

Såklart försov jag mig och missade enda lektionen idag.
Så jag har mest suttit här i min lilla skrubb framför datorn.
Och apropå det så måste jag ta tag i problemet med min
lilla fina laptop, den har nämligen kolat av. Totally dead.
Så jag slipper sitta i det här lilla skrymslet utan fönster
och med ett skrivbord belamrat med tjugo colaburkar
och tusen pappershögar. Måste säga att jag hellre
sitter med min laptop på glasverandan. Så jag kan
se det blåa, gula och orangea där ute.





Och läsa. Läsa tycker jag om. Har för tillfället
ett Jonas Gardell-maraton. Har än så länge bara
läst klart En komikers uppväxt och förundrats
över vilken enastående författare, poet och drömmare
Jonas är. Han är ju faktiskt helt fantastisk på
att skriva. Flera tusen gånger hinner det bränna
bakom ögonen och ännu fler gånger få mig
att lägga boken på magen och rida på,
Gud vet hur jag ska beskriva det, berusningskänslan
av det jag precis läst.
Sen att jag läste ut den på två röda säger väl allt.




Nu ska jag ta tag i engalskaläxan. Bröllopstal var det visst. Spännande.


Nykomlingar

Nu ska vi se, mina vänner.
Ett inlägg dedikerat åt kläder.

Det här är nytt i min garderob:



En liten klänning som känns lite 40-tal med fransar och rak figur.
Den är ceriserosa och passar för dansfria tillfällen. Fransarna studsar
nämligen åt alla möjliga olika håll och fastnar i varandra och i klänningen.



Linnet är nytt och kommer att medverka i fler bilder. Det är från H&M
och är benvitt. Och det är som att någon har stått och kastat färg
från en liten liten pensel över hela linnet. Ni ska få se närmare sen.

Kjolen såg inte mycket ut för världen där den hängde.
Men den var himla tjusig på. För den har en skärning som ger
breda höfter. På ett smakligt sätt förstås.



Den här kjolen ska jag springa runt i sena sommarnätter.
När benen är bruna och myggbitna, när näsan är fräkning
och håret solblekt.

Och här något ännu somrigare:



Jag vill genast ha tillbaka sommaren förstår ni. För vet ni, jag blir så sugen
på att ligga i högt gräs på en filt och läsa romaner, dricka smultronsaft
och locka fram fräknarna. Och helst med någon som kan kittla mig med
grässtrån över pannan.
(The kliché with big K. Gotta love it though)



Och ännu mer sommarkläder, ännu mer sommarkänslor som bubblar upp i kroppen.
Och ute blåser och regnar det. Och temperaturen orkar knappt hålla sig över 5 grader.
Hujedamig..



Här är förresten linnet. Förstår ni nu vad jag menar? Små färgfläckar. Det är mysigt.


Vad långt det blev. Hoppas det gynnar mig att vara såhär ambitiös.


Jag får liksom ingen ordning

Jag förtjänar nästan ett nackskott.
Har inte uppdaterat bloggen sen i onsdags.
Och vad har vi sagt om det där?
Om jag ska få det här att gå runt måste
jag bli lite mer aktiv.

Men ni vet väl hur det kan vara.
Jag har pojkvän. Jag har skola.
Jag är för det mesta oinspirerad.
I synnerhet när det händer saker
runt omkring mig hela tiden.

Nu har pojkvännen åkt hem.
Och det är orsaken till att det finns
tid över åt bloggen.
Shit man fuck. Jag suger.




Kaffe och eftermiddagssol i våran nybyggda glasveranda



Tjusig kaffekopp med små blommor, fiskben och en svart-vit katt



En glad Hanna som haft en bra helg i goda vänners sällskap.
Lovar att börja använda kameran mer så ni får följa med på
mina sällan utförda äventyr..

Tycker att ni ska få kika på lite nya kläder jag fått och köpt.
Mestandels sommarkläder och kläder av lite festligare sort.
Bara för att något intressant ska hända på den här fronten.

Flyktsoda





Kölden sätter in och löven blir gula. När man sitter ensam och funderar vad
det ska bli av allting vill man gärna komma bort. Se nya saker, andas in
en annan luft, lyssna till ett annat språk, röka bort ännu fler timmar,
vandra på nya gator, äta nya maträtter och sova i andra sängar.
Jag är en rastlös människa som inte klarar av att kliva runt på samma fläck.
Vi har flyttat mycket, mellan olika länder och olika städer.
Vi har inte stannat på samma ställe länge nog för att börja tröttna på allt runtomkring.
Nu har jag bott i samma stad i 6 år. Och det börjar kännas.
Dags att pröva vingarna och fly det trygga nästet.





Imorgon är det en månad kvar tills jag och en vän reser till det stora landet i väst.
Jag ska äntligen få andas in en annan kontinets luft, vandra på oupptäckt mark
och känna på ett annat liv på ett ställe långt ifrån det liv jag lever just nu.
En månad kommer att räcka, för sedan blir jag nog rastlös igen, vill hem igen.
För att sedan vilja resa bort igen en kort tid efter. Jag är en modern nomad.
Men en vacker dag ska jag stanna på samma ställe till livets sista andetag.
Ett ställe där det enda man hör är vindens sus, havets vågor, måsarnas skratt
och sin älskades andetag i nacken. För ensam vill jag inte vara.
Eller på ett ställe nära ett mörkt tjärn där storlommens klagosång bryter tystnaden.
Sedan skall jag färdas till en ny planet i en ny galax, med ny oupptäckt mark.

Om

Min profilbild

hanna

RSS 2.0