farbrorfrans

Jag gillar ringar. Synd att jag glömmer sätta på mig dom bara.
Mycket ringar ska det helst vara på samma gång. Och silver förstås.
Jag sitter inne med en hel del schyssta ringar. Här är ett par av dom:



Den med stenar är faktiskt relativt gammal, och det är fascinerande
hur stenarna lyckas hålla sig på plats. Alla andra ringar jag ägt
med stenar i har förlorat majoriteten av dom. Då är det inte lika kul längre.

Jag tycker om kvinnomärket som hänger på ringen också,
det klingar diskret när man rör på fingrarna, väldigt kvinnligt.
Och lacket ska vara rött givetvis.

Mest av allt skulle jag vilja sitta och titta på
Lost idag inlindad i en fleecefilt istället för att plugga.
Men man kan inte ha roligt jämt. Och bra är väl det.

Jag får inte kolla för mycket Lost heller, med tanke
på att det är meningen att jag och Emil ska titta
på det tillsammans, men nu har inte han lyckats
få fram några Lost-avsnitt, därför ligger han mycket
efter och jag mycket före. I must hold my horses.
Så att säga.

Men jag smygkollar nog lite senare ändå.
Jag saknar gänget på ön. För precis som
med alla andra serier utvecklar man någon
slags bisarr relation till karaktärena, fast
dom är fullständigt fiktiva.

Serier är ännu ett fånigt påhitt som lockar människor till besatthet.
Men vi gillar det förstås. Visst?

Den 27 oktober åker jag och Rebecca till Las Vegas.
Sin City. Syndernas stad. Neonljusens stad.
De maffiga hotellens stad. Spelmissbrukarnas stad.
Caesars Palace. Kasinon. Palmer. Lyx och flärd.
Udda personligheter. Ljumma ökenvindar.

Känns rätt sjukt att vi ska dit.
Världens mest kontroversiella stad.
En stad mitt i öknen. En oas. En hägring.
I en öken som stavas Mojaveöknen.
I en stat jag sedan länge fascinerats av.

Vi ska bo på MGM Grand Hotel and Casino.
Världens största hotell med drygt 6 000 rum.
Med levande lejon i en glasmonter i lobbyn.
Och där en karta krävs för att hitta sitt hotellrum.

Det ska iallafall bli hur sjukt jävla kul som helst.
Och akta vad bilder jag kommer ta.





Jag är överväldigad och överlycklig

Jag har en kofta som min moster har gjort.
Färgerna och mönstret i den påminner om havet.
Och jag kan tänka mig att hon tänkte just
precis så när hon gjorde den.
För hon har nämligen sytt på söta knappar med ankare på.
Och den obligatoriska marinblå färgen är självklart närvarande.



Den passar både till kyliga höstdagar och svala sommarkvällar.
Men den killar och sticks förstås, precis som alla andra ylletröjor.
Därför har jag alltid långärmat under den så huden slipper bli
knottrig och klådig när man tar av sig den.



Kontrasterna blev lite missvisande på den här bilden. Det som ser svart ut är alltså marinblått.

Enmansteater. Vilket enastående fenomen.
Det är fantastiskt hur en enda människa
kan utföra ett fullständigt, känslosamt, hjärtskärande,
engagerande och ytterst välgjort skådespel i 75 minuter.

Måste säga att kontrasterna i pjäsen lämnade mig
både med en diffus känsla av lycka och med gråten i halsen.
Han förtjänar så sjukt många eloger.
Faktiskt det bästa jag sett på länge i teaterväg.

Att vara påväg till teaterlokalen uppfylld med
skeptis och tvivel (jag är en liten cyniker i smyg)
och sedan fullständigt knockas av den
tryckvåg av det jag får vittna sätter sig minst sagt på djupet.
Och stannar där. Länge länge.

Jag fick nästan känslor för honom.
För han gick så jävla djupt, träffade
mig i hjärtat en miljard gånger med
sitt innerliga och skickliga skådespel.
Kändes t om som att han kom mig obehagligt
tätt inpå känslomässigt ibland.

Och det mina damer och herrar, är teater i världsklass.







Alla bilder är tagna från Länsteatern i Örebro.
Om ni är lyckligt lottade att bo i Örebro-området
tycker jag absolut att ni ska kika på den här
föreställningen som nu är ute på turné i länet.

Min bror går på musikskola. Ikväll hade dom musikcafé.
Det spelas och sjungs både i band och solo.
Dom är väldigt duktiga dom små liven.
Tycker absolut vissa av dom ska satsa helhjärtat på musiken.

Har även upptäckt vilken duktig gitarrist min bror är.
Någon av oss borde ju bli något stort tycker man.
Jag tippar på att det blir Fredrik.

En liten och späd grabbhalva med glasögon hade även skrivit egen
text och egen musik och knåpat ihop det till en hel låt.
Den var väldigt välskriven och genomtänkt. Och gissa vad?
Ingen har hunnit fylla 14 år ens.

Som ni kanske förstått vid det här laget så är jag mycket hängiven till
färgen som närmast liknar brandgul.
Jag vet inte varför jag dras till den färgen, men den är så väldans fin iallafall.
Och jag har köpt mig ännu en tröja i den här färgen. Inte så otippat kanske.
Men den är väldigt skön och lagom stor. Den är från Zara och kostade
mig inte alls många riksdaler.

Hej och hå. Helgen är över.
Min kusin Madeleine var här för att göra mig sällskap några dagar.
Vi gick mest runt på stan, fikade och köpte kläder åt våra pojkvänner,
som för övrigt är mycket mer tillfredsställande än att köpa åt sig själv.

Buh, jag orkar ärligt talat inte skriva så mycket ikväll.
Men har några bilder på vår stiliga stad, vilket är det mest positiva med stan'

Jag gillar min orangea kofta. Cheap Monday såklart. Fint som snus.
Älskar älskar färgen. Höstig och övertjusig.

Vårat annars välkötta och fina hus har en väldigt dekadent källartrapp.
Och jag kan inte låta bli att tycka det är vackert.
Jag brukar sitta där och röka mina cigaretter.
Det hör till, en självdestruktiv vana på ett dekadent ställe.
Kontraster är vackert. Ställen som glömts bort och förfallit.
De har kvar sitt förflutna, sina minnen och dess anda. Alldeles orört.
Slående genuint. Hats off to that.









Plus två musiktips (Spotify): The Pogues - Love You 'Till The End
Flogging Molly - If I Ever Leave This World Alive

All I want is for you to say:
"Why don't you just take me
where I've never been before"

"The madness that you feel will soon subside
So in a word - don't shed a tear
I'll be here when it all gets weird"


De flesta har antagligen hört dem genom filmen P.S I love you,
som f ö är en helt okej film. Men låtarna alltså, utomordentligt kanonbra.