I'm back in the game

Hemsk mycket förlåt till alla som velat läsa min blogg men upptäckt
en alldeles sorsget ouppdaterad blogg. Jag som hade lovat att blogga
under min resa till USA. Jag hade faktiskt lovat. Och jag svek löftet.
Blir mest arg på mig själv som faktiskt haft tiden, men inte lusten.
Jag har ju gjort så himla mycket under 4 veckor. De kanske mest
händelserika veckorna i mitt liv. Och jag struntar i att dokumentera det
på ett så bra sätt som jag skulle kunnat göra genom bloggen.

Jag har inte lust att berätta ALLT på en gång. Därför kommer det
komma lite bilder och händelser lite titt som tätt här på bloggen.

Just nu jäser min lussebullsdeg, så jag har lite tid att iallafall ge er något litet litet.



Jag tror jag är lite kär i den här bilden. Den tog jag på vårat hotellrum i Las Vegas.
Vi hade jordens tjusigaste utsikt och vi kände oss väldigt små, men otroligt fria.
Jag och Rebecca, en 17-åring och en 18-åring, som velat fly allt vad mellanmjölk,
fuktig luft, röda trähus, deppiga tonårsrum och längtan efter nåt större handlar om
i väldigt många år befinner sig helt plötsligt på en plats väldigt långt ifrån den
bekanta doften av blöt betong och tallkottar.
Och vi gillade det.

Men hemma är alltid hemma. Vi älskar de slaskiga novembervädret så innerligt.
Innerst inne. Och det är det som är det fina med att fly landet.
För man inser plötsligt att there's no place like home.

What happens in Vegas, stays in Vegas

Den 27 oktober åker jag och Rebecca till Las Vegas.
Sin City. Syndernas stad. Neonljusens stad.
De maffiga hotellens stad. Spelmissbrukarnas stad.
Caesars Palace. Kasinon. Palmer. Lyx och flärd.
Udda personligheter. Ljumma ökenvindar.

Känns rätt sjukt att vi ska dit.
Världens mest kontroversiella stad.
En stad mitt i öknen. En oas. En hägring.
I en öken som stavas Mojaveöknen.
I en stat jag sedan länge fascinerats av.

Vi ska bo på MGM Grand Hotel and Casino.
Världens största hotell med drygt 6 000 rum.
Med levande lejon i en glasmonter i lobbyn.
Och där en karta krävs för att hitta sitt hotellrum.

Det ska iallafall bli hur sjukt jävla kul som helst.
Och akta vad bilder jag kommer ta.





Jag är överväldigad och överlycklig




Flyktsoda





Kölden sätter in och löven blir gula. När man sitter ensam och funderar vad
det ska bli av allting vill man gärna komma bort. Se nya saker, andas in
en annan luft, lyssna till ett annat språk, röka bort ännu fler timmar,
vandra på nya gator, äta nya maträtter och sova i andra sängar.
Jag är en rastlös människa som inte klarar av att kliva runt på samma fläck.
Vi har flyttat mycket, mellan olika länder och olika städer.
Vi har inte stannat på samma ställe länge nog för att börja tröttna på allt runtomkring.
Nu har jag bott i samma stad i 6 år. Och det börjar kännas.
Dags att pröva vingarna och fly det trygga nästet.





Imorgon är det en månad kvar tills jag och en vän reser till det stora landet i väst.
Jag ska äntligen få andas in en annan kontinets luft, vandra på oupptäckt mark
och känna på ett annat liv på ett ställe långt ifrån det liv jag lever just nu.
En månad kommer att räcka, för sedan blir jag nog rastlös igen, vill hem igen.
För att sedan vilja resa bort igen en kort tid efter. Jag är en modern nomad.
Men en vacker dag ska jag stanna på samma ställe till livets sista andetag.
Ett ställe där det enda man hör är vindens sus, havets vågor, måsarnas skratt
och sin älskades andetag i nacken. För ensam vill jag inte vara.
Eller på ett ställe nära ett mörkt tjärn där storlommens klagosång bryter tystnaden.
Sedan skall jag färdas till en ny planet i en ny galax, med ny oupptäckt mark.

Hello United States

Fast gott folk. Snart åker jag och min vapendragare Rebecca till staterna.
Den 24 oktober närmare bestämt. Vi ska till Ogden, UTAH.
Inte långt från Salt lake city.
Vi som aldrig varit i USA förut är förstås superglada.



Hemma är jag igen 21 november. Så nästan en månad är jag borta.
Jag inbillar mig att bloggen blir roligare att läsa under den månaden.
Enligt flickrfotografer ser det lite ut såhär i Ogden:








1. 2. 3. 4.


Det ser sådär amerikanskt småstadigt ut. Och man ser bergen!
Jag tror det kommer bli alldeles utsökt.

Bonjour Paris

Jag har sån lust att åka någonstans.
Jag gillar Paris.
Jag gillar fransmän och deras dekadans.
Jag gillar kulturen och språket.
Kan bero på att jag bott 2 år av mitt liv i landet.
Det påverkade mig. Enormt positivt.
Jag har kunnat flytande franska. Men den försvann.

Paris är en fin stad. En bra stad.
Och jag vill ta med alla som inte varit där
som jag känner och leva loppan.

För jag är lite trött på den här gråa och stillastående vardagen.
Om jag inte hittar på nåt snart blir jag en zombie.
Jag tycker inte om leda och slentrian.
Jag är för rastlös. Och jag har tråkigt.
Och den här bloggen blir tråkig om jag måste fortsätta vara rastlös.
Sålänge får ni se lite gamla parisbilder att vila ögonen på:



Paris från Sacré Coeur



Glaspyramiden - Louvren



Såhär såg det ut lite varsom. Så himlans fulvackert



Min vän Rebecca på hotellrummet. Det blev mycket Heineken och vin ur små flaskor



Dom små kullerstensgatorn är allra finast



Fruktaffärerna lyser upp den februarigråa dimman som hänger över staden



Hard rock café är faktiskt det mest fantastiska stället.
Speciellt deras nachotallrikar och frusna jordgubbsdrinkar.





Vi hängde i baren och pratade med en väldigt hygglig fransman, minsann



Dom sålde smirnoff ice i avlånga burkar. Väldigt gott att dricka ur martiniglas uppenbarligen.

Det var lite från våran Parisresa förra året. Hoppas det smakade.
Au revoir!


Hej västkusten

Folk vill se bilder. Folk är för lata för att läsa. Speciellt på vardagar.
Därför kör jag nu ett bildinlägg från en västkustresa tidigt i April när sommaren fortfarande låg framför oss.
Nu ligger den dessvärre bakom oss och det känns mindre roligt.



Vi åkte ganska tidigt på morgonen för att hinna till Göteborg för att hämta upp Louise som kom med tåget



Här är Louise. Hon är himla stilig



Daniel och Emil följde såklart med



Och jag och Victor förstås



Man var tvungen att åka färja över som tog ungefär 30 sekunder. För 25 riksdaler





Vi grillade och drack öl varje dag. På kvällarna spelade vi mest twister och ölspel



Vissa fick för sig att fiska krabba fast det inte alls var krabbsäsong



Och dåligt sällskap var det inte brist på iallafall



Nätterna var helt uppåt väggarna galna



Och vi hade fint väder varje dag



Och ett smått brutalt men åh så roligt filmklipp (haha jag är så hysterisk):



Och ett till för att vi är lite dumma i huvudet kanske:






Tack för fyra riktigt bra dagar


Hejdå!

RSS 2.0