farbrorfrans

Kölden sätter in och löven blir gula. När man sitter ensam och funderar vad
det ska bli av allting vill man gärna komma bort. Se nya saker, andas in
en annan luft, lyssna till ett annat språk, röka bort ännu fler timmar,
vandra på nya gator, äta nya maträtter och sova i andra sängar.
Jag är en rastlös människa som inte klarar av att kliva runt på samma fläck.
Vi har flyttat mycket, mellan olika länder och olika städer.
Vi har inte stannat på samma ställe länge nog för att börja tröttna på allt runtomkring.
Nu har jag bott i samma stad i 6 år. Och det börjar kännas.
Dags att pröva vingarna och fly det trygga nästet.





Imorgon är det en månad kvar tills jag och en vän reser till det stora landet i väst.
Jag ska äntligen få andas in en annan kontinets luft, vandra på oupptäckt mark
och känna på ett annat liv på ett ställe långt ifrån det liv jag lever just nu.
En månad kommer att räcka, för sedan blir jag nog rastlös igen, vill hem igen.
För att sedan vilja resa bort igen en kort tid efter. Jag är en modern nomad.
Men en vacker dag ska jag stanna på samma ställe till livets sista andetag.
Ett ställe där det enda man hör är vindens sus, havets vågor, måsarnas skratt
och sin älskades andetag i nacken. För ensam vill jag inte vara.
Eller på ett ställe nära ett mörkt tjärn där storlommens klagosång bryter tystnaden.
Sedan skall jag färdas till en ny planet i en ny galax, med ny oupptäckt mark.